|
|
||||
|
|
||||
 |
||||
| ”Nu leds EU-flottan från HMS Carlskrona” kunde man läsa på Försvarsmaktens webbplats den 15 april 2010. Bilden ovan är från ceremonin där flottiljamiralen Jan Thörnqvist tog befäl över EU:s marina styrka utanför Somalia. Man kan väl fråga hur många svenska medborgare förstår hur djupt Sverige nu är inblandat i EU:s och därmed i USA/NATO:s militära aktiviteter. |
||||
|
Gregor Putensen 4 maj 2010 |
||||
| Som historieprofessor i f.d. Östtyskland studerade Gregor Putensen de nordiska ländernas utrikes- och försvarspolitik med särskilt intresse. Han fortsatte att följa utvecklingen i Norden när han efter Tysklands återförening blev ledamot i förbundsstaten Mecklenburg-Vorpommerns parlament. Följande betraktelse bygger på dessa erfarenheter. |
||||
|
|
||||
| Sveriges glidning in i NATO:s famn är en process som tycks ha börjat redan före Berlinmurens fall och den stora omvälvningen i Östeuropa. Men processen tog fart efter Sverige anslöt sig till EU samt gick med i USA/NATO:s militärt inriktade “Partnerskap för fred“. EU-inträdet visade sig dessutom vara början av en allt markantare tillbakagång för de socialdemokratiska välfärdspolitikens landvinningar. I en serie små steg har någonting liknande hänt med den svenska utrikespolitiskens tidigare grundvalar. Nu är det så att, långt före återföreningen, rådde det inte i Östtyskland (DDR) någon blåögd uppfattning om Sveriges neutralitetsdoktrin såsom den uttrycktes med formuleringen “alliansfritt, syftande till neutralitet i händelse av krig“. I vissa fall kände man till, i andra fall kunde man gissa sig till Sveriges rätt så intima underrättelsesamarbetet med USA samt till det militära och vapenteknologiska samarbete som ägde rum under kalla kriget. Ändå satte man i DDR ett högt värde på Sveriges utrikespolitik, särskilt den som utformades av Olof Palme. Även om DDR-regeringens retorik ibland kunde vara starkt kritisk mot västvärlden inklusive Sverige, uppskattades den svenska utrikespolitiken i tysthet. Uppskattningen blev desto större och officiellt uttalad när Palme 1982 övertog ordförandeskapet i den Internationella kommissionen för nedrustning. Kort därefter lade han fram ett förslag om en kärnvapenfri korridor mellan Öst- och Västeuropa med deras respektive militärallianser. Med detta hoppades han att återuppliva polacken Adam Rapackisochs och svensken Östen Undéns gamla idé att upprätta breda kärnvapenfria zoner i Centraleuropa. Kraftmätning med kärnvapenbestickade robotar Det var en tid då utgångspunkten för alla säkerhetspolitiska bedömningar var kraftmätningen mellan Sovjet- och USA-blocken. Denna kraftmätning betraktades av DDR-regeringen som ett uttryck för klasskampen på internationell nivå, och därmed fanns det bara ett alternativ -- ”orubblig solidaritet med och stöd för” Sovjetunionen. Det var först med det spända läget som uppstod när Sovjet och USA utplacerade kärnvapenbestickade medeldistansrobotar (av typer SS-20, Pershing II och s.k. kryssningsrobotar) som DDR började tillvarata sina egna säkerhetspolitiska intressen med ett försiktigt ökande avståndstagande från Sovjetunionen. Det var ju DDR samt Centraleuropa i övrigt som antagligen i första hand skulle drabbas i händelse av atomkrig. Frågan är om läget egentligen är särskilt annorlunda i dag. Visst har den ideologiska konfrontationen mellan öst och väst ersatts av ett tvivelaktigt globalt krig mot “terrorismen“ -- ett krig som, i avsaknad av grundliga världsekonomiska förändringar som leder till sociala förbättringar i den s.k. tredje världen, inte går att vinna. Men trots det nyligen undertecknade kärnvapenavtalet mellan USA och Ryssland, förblir risken för kärnvapenkrig det största militära hotet mot Europa. Dessutom är det långt ifrån säkert att avtalet kommer att godkännas av USA:s Congress. Sedan finns det andra spänningsmoment som under den närmaste tiden kommer att ha betydelse i sammanhanget, som t.ex. Arktisområdets naturresurser, antirobotförsvaret utmed Rysslands gränser m.m. Det kan alltså mycket väl uppstå nya, svåra konflikter mellan Ryssland och USA/NATO. I så fall utgör en överdriven rädsla för “den ryska björnen”, som ofta skymtas i debatten, en dålig grund för en bedömning av Sveriges säkerhetsbehov. Växande obalans I detta sammanhang bör man hålla i minnet att, i utbyte mot Tysklands återförening, fick dåvarande Sovjetunionen en utfästelse av USA:s regering om att NATO inte skulle flytta sina gränser österut “med en enda tum”. Men detta löfte började nästan direkt svikas. USA/NATO har ständigt förflyttat sina gränser mot öst, och dessutom hotat med ett nytt omfattande antirobotsförsvar som starkt ändrar balansen till Rysslands nackdel. Resultatet är en växande militärstrategisk obalans, och Rysslands säkerhetspolitik kommer som ett brev i posten att framgent domineras av ansträngningar att rätta till denna obalans. Under det kalla kriget hävdade ledarna i Moskva att de inte kunde förstå varför Sverige och västvärlden i övrigt kände sig så hotade av Sovjetunionens stora vapenarsenal. De bedyrade att de efterlyste inget annat än fredlig samexistens och förberedde inga planer på anfall mot någon annan stat. Nu är det USA/NATO som låtsas inte förstå varför sin rusande expansion österut och sin stora satsning på antirobotsförsvar väcker starka hotkänslor i Ryssland. Det bedyras att syfte med det senare bara är att bemöta det påstådda hotet från vissa “skurkstater” långt ifrån Rysslands gräns mot Europa där upprustningen råkar pågå. Men hur trovärdiga är en sådan försäkran, när hela systemet kan vändas mot Ryssland inom några timmar eller minuter? Tyvärr måste det konstateras att den utrikespolitik som Sverige under de senaste två decennierna bedrivit har bidragit till att ryssarnas irritation över USA/NATO:s utvidgning snarare har ökat än minskat. Det ser ut som om Sverige är på väg att överge den alliansfrihet som under det kalla kriget erbjöd maximalt manöverutrymme och samtidigt gjorde det möjligt för landet att bedriva en försvars- och säkerhetspolitik som var förhållandevis självständig -- särskilt om man jämför med DDR:s trängda läge. Förbryllande likgiltighet Det verkar som om stora delen av Sveriges utrikespolitiska etablissemang satsar allt mer på fullt medlemskap i NATO. I detta sammanhang är det tämligen uppenbart att vapenindustrin hyser stora förhoppningar på en upprustning som kan väntas ge stora vinster för en liten krets. Men det är vanskligt att sälja in denna satsning hos allmänheten. Därför skapar man i orwellisk anda en språklig dimridå av vackra ord som “ansvar… solidaritet… modernisera… humanitär insats“ o.s.v. Numera tycks den sortens falska förespeglingar dominerar den svenska debatten om försvars- och säkerhetspolitik, medan den alliansfria politik som jag och många andra länge hyste stor respekt för lyser med sin frånvaro. En fråga som jag grubblat över är denna: Varför tycks de flesta svenskar vara så likgiltiga beträffande sitt lands alliansfrihet? Är det en följd av amerikanisering, eller den tilltagande individualitetskulten med tillhörande likgiltighet mot gemensamma angelägenheter, eller vad egentligen? Vad det nu än kan bero på är jag övertygad om att det är oerhört viktigt för såväl Sverige som omvärlden att hålla landet utanför militäralliansen samt att dra sig ur det långtgående samarbetet som redan uppstått. Projektet Stoppa smyganslutningen till NATO! kan förhoppningsvis göra en insats i detta avseende genom att väcka medvetenhet och upplysa om problemets allvar, och därmed motverka den avväpnande propaganda som förhindrar folket från att inse och tillvarata sitt eget intresse. I så fall kunde det slå ett slag mot att svenskarna ”orwelliseras“ i säkerhetspolitiska frågor. Prof. Dr. Gregor Putensen är med i detta projekts Rådgivande kommitté |
||||
|
* * * * * |
||||
| Kommentarer Lämnas via e-post till: forum@stoppanato.se |
||||
|
Till sidtopp • Till forumets startsida |
||||
| |
||||