|
|
||||||||||
|
|
||||||||||
|
Rysskräcken återkommer. Men vem är det egentligen som hotar vem? Kjell-Arne Johansson 14 juni 2010 |
||||||||||
| Sommaren 1788 anföll Sverige Ryssland. Gustav III ville bli hjältekonung och sökte en bra anledning att starta ett lagom stort krig. Inte ens på den tiden var anfallskrig populärt, så Gustav III försökte elda på rysskräcken och förfalskade dokument för att framkalla en lämplig hotbild mot Sverige. Till sist kläddes svenskar ut i kosackuniformer för att skjuta på sina egna i Puumala och kungen fick sitt krig. Efter två år, tiotusentals döda och enorma kostnader slutade det idiotiska kriget oavgjort. (Historien berättas i Peter Englunds bok ”Förflutenhetens landskap”.) Man ska vara försiktig med historiska paralleller, men jag kan inte låta bli att tycka att det finns vissa likheter med dagens situation. En
Brutet löfte Även nu sägs att Ryssland är på offensiven. Men vem är det egentligen som hotar vem? För att få perspektiv på frågan bör vi gå 20 år tillbaka i tiden. Enligt den då gällande historieskrivningen var NATO en försvarsallians, upprättad för att skydda Västeuropa mot en sovjetisk attack. När Warszawapakten och Sovjetunionen upplöstes runt 1990 borde rimligen NATO ha spelat ut sin roll. Många trodde faktiskt att det kalla krigets slut skulle leda till nedrustning och en demilitarisering av Europa. I februari 1990 lovade USA:s utrikesminister Sovjetunionens ledare Gorbatjov att NATO, i utbyte mot ett sovjetiskt godkännande av Tysklands enande, inte skulle expandera ”en enda tum österut”. Löftet bröts nästan genast och det USA-ledda NATO inledde en expansion som fortfarande pågår. NATO har gått från 16 medlemsstater vid det kalla krigets slut till 28 idag. Ryssland blir allt mer inringat av NATO-länder, från Barents hav till Svarta havet. Längst i norr är Finland och Sverige de sista länkarna i kedjan. Kan någon vara förvånad över att ryssarna är oroade och vidtar motåtgärder? Ständigt dessa krig NATO styrs av USA som nästan konstant för krig i olika delar av världen. Dess ekonomi har blivit beroende av de enorma krigsutgifterna. USA har världsdominans som uttalad doktrin. (Jo, så är det! Dokumenten finns på nätet, se till exempel ”The National Security Strategy of the United States of America” från 2002.) USA:s arrogans präglar också NATO. Således har militäralliansen gett sig själv nya uppgifter, exempelvis antiterrorism och att skydda handelsrutter, som kan ge anledning till intervention i princip var som helst. Denna militärpakt, beredd att använda kärnvapen, vill ledande politiker och militärer i Sverige och Finland att vi ska gå med i. Under årens lopp har de tagit många små steg för att ställa folken inför fullbordat faktum (för detaljer se Från Neutralitet till NATO). Samarbetet med NATO är numera mycket intimt. Både Sverige och Finland visar sin lojalitet genom att trappa upp sitt deltagande i det utsiktslösa kriget i Afghanistan. De gemensamma övningarna i Östersjön och här uppe i norr blir allt större. Påfallande ofta handlar krigsscenarierna om råvaru- och energikonflikter. NATO hymlar inte heller om att vapenskramlet i förlängningen handlar om kontrollen av Barentsområdets naturtillgångar och hela Arktis. Hur vettig är denna utveckling? Jag menar att den är vettlös. Sverige dras in i en ny kapprustning som ökar den politiska spänningen. Fredsforskningsinstitutet Sipri uppskattar att världens militärutgifter 2008 uppgick till drygt 11.000 miljarder kronor, en ökning med 45 procent på tio år. Över 30 miljarder går alltså varje dag till vapen. USA står för över 40 procent av världens samlade utgifter, övriga NATO-länder för ytterligare runt 25 procent. De ryska militärutgifterna når inte ens upp till Frankrikes. Våra egna militärutgifter ligger i år på runt 45 miljarder- trots att vi nästan lagt ner det nationella försvaret. Kapprustningen ökar alltså samtidigt som världen brottas med gigantiska problem och hot: tilltagande klimatförändringar, artutrotning, ökade samhällsklyftor, energikris och vattenkris för att nämna några akuta frågor. Viktig roll för ett fredligt Sverige Världen behöver inte nya dyrbara vapensystem eller fler destruktiva krig. Att återgå till 1800-talets geopolitiska kamp blir förödande. Alla krafter borde i stället ägnas åt att säkra rymdskeppet jordens och dess passagerares fortsatta färd i universum. Det är det som borde vara hållbar utveckling. Vi behöver fantasi och mod att tänka i nya banor. Vi behöver ett globalt samarbete i fredlig anda. Vi behöver lära oss att lösa konflikter fredligt. Vi behöver ett försvar för mänskligheten. Sverige skulle kunna spela en viktig roll i egenskap av ett alliansfritt, fredligt och tolerant land. Frågan är om det är för sent. Mitt förhoppningsfulla svar är att det inte är för sent. Det går förstås att säga nej till NATO och nej till internationella bombövningar i Norrlands inland. De som hänvisar till att krigsövningar ger arbetstillfällen borde inte tas på allvar. Ibland tror jag att de svåraste hindren sitter i våra huvuden. Möjligheter finns men vi ser dem inte av gammal vana. Konst och kultur kan göra oss mindre blinda och mer nyfikna på våra medmänniskor. I boken Den vita tigern av den indiske författaren Aravin Adiga finns en fin passus: ”Iqbal, den store poeten, hade så rätt. Så fort du ser vad som är vackert här i världen upphör du att vara slav…. Om man lärde varje fattig pojke att måla skulle det betyda slutet för de rika i Indien.” Obs! Denna text togs fram av luleåbo Kjell-Arne Johansson i samband med "Ryssen kommer!", en konstutställning i Boden sommaren 2010 där sexton ryska och nordiska konstnärer gestaltar frågor om rädsla och konflikter. Mer om utställningen på: www.havremagasinet.se |
||||||||||
|
* * * * * |
||||||||||
|
Kommentarer Lämnas via e-post till forum@stoppanato.se |
||||||||||
|
Till sidtopp • Till forumets startsida |
||||||||||
|
|
||||||||||
