1 kommentar    
     
      
Öppet forum: Stoppa smyganslutningen till NATO!
     
  
    

Svenska försvarsmakten deltar redan nu i stora militärövningar av USA/NATO med udden riktad mot Ryssland. Bilden ovan togs under ”Cold Response 2010” som i vintras ägde rum på både norsk och svensk mark.*      
      
   
   
   
Anslutning till USA/NATO försvagar Sverige

Ett neutralitetsförsvar med värnplikt ger fred och säkerhet

Per Blomquist
18 maj 2010
         
  
   
Den 15 mars i år publicerade Mona Sahlin och Urban Ahlin, partiledare resp. utrikespolitisk talesman för socialdemokraterna, ”Ett öppet brev om Sveriges militära alliansfrihet till Statsminister Fredrik Reinfeldt och Utrikesminister Carl Bildt.”.

"Den svenska militära alliansfriheten har tjänat och tjänar Sverige väl. Vi har genom åren kunnat visa att det går att kombinera ett aktivt ansvarstagande för både vår egen och andras säkerhet med att vara militärt alliansfria", framhöll författarna.

Med detta ställningstagande är det bara att instämma. Men sedan kommer det här i sista stycket: "Vi socialdemokrater anser inte det är möjligt för ett militärt alliansfritt land som Sverige att delta i någon annans försvarsplanering. Det skulle innebära slutet för trovärdigheten för vår militära alliansfrihet.… En Nato-utredning skulle enbart ge sken av att Sverige är på väg att överge den militära alliansfriheten."

I min enfald förstår jag inte den sista meningen. Jag menar att om man utredde saken skulle man komma till slutsatsen att det finns två väsentliga faktorer i detta sammanhang. Den ena är att man inte kan lita på att NATO i en krissituation varken vilja eller skulle kunna förstärka svenska försvaret, så som många tycks tro. Den andra är att Sveriges territorium, beläget som det är mellan kärnvapenmakterna, rätt försvarat av oss själva utgör en betydande styrkefaktor.

Det är ytterst angeläget att dessa förhållanden lyfts fram, antingen med en trovärdig utredning eller med andra medel.

Hur som helst är det enligt min mening uppenbart att Sverige behöver ett starkt folkförsvar -- ett försvar som inger säkerhetspolitiskt förtroende och därmed minskar krigsrisken i vår del av världen.

Dess värre tycks det finnas i vissa inflytelserika kretsar en mental bundenhet i dessa frågor. Med ” mental bundenhet” menar jag ett sinnestillstånd som gör att t.o.m. mycket intelligenta personer kan låsa sig i med förlegade teorier och uppfattningar, och därmed underlåta att lägga märke till nya förhållanden och omständigheter.

Modern krigföring har t.ex. helt förändrats genom utvecklingen av enastående underrättelseverksamheter, bekämpningskapaciteter och luftrörlighet. Detta gör att både USA och Ryssland nu i ett inledande slag kan slå ut ett försvar, ta viktiga positioner och försvara dessa. Det betyder bland annat att om Ryssland av någon anledning skulle gå till anfall västerut, kunde USA/NATO även med den bästa vilja inte hinna förstärka försvaret av svenskt territorium.

Rätt försvarat kan emellertid det vidsträckta svenska territoriet vara en stor militär tillgång. Problemet är att vårt nationella försvar nu till stor del består av några 140 JAS-plan som lätt kan slås ut med en överraskningsattack och/eller med ny teknologi som kanske redan nu är under utveckling. Samtidigt har man avskaffat värnplikten och satsar i stället på ”snabbinsatsstyrkor” som skall tjäna i USA
 / NATO / EU:s regi.


Hot från både håll

När det gäller hotbilden krävs det ingen större analytisk förmåga för att kunna inse att både USA/NATO och Ryssland har stort intresse av Sveriges territorium i händelse av krig. Skulle spänningar uppstå mellan USA och Ryssland ökar självklart detta intresse.

Det som våra nuvarande politiska och militära ledare inte tycks förstå är att även USA/NATO mycket väl kunde tvinga Sverige in i ett krig. Varför? Därför att Ryssland har ett betydligt bättre militärstrategiskt utgångsläge för krig i Norden. Dessutom har det förmodligen inte undgått ens våra mentalt bundna militärstrateger att USA/NATO redan nu utöver en mycket aggressiv och hotfull politik gentemot Ryssland.
     
Ett stort område inom svenskt territorium var skådeplatsen juni 2009 för den stora USA/NATO-övningen ”Loyal Arrow”, även denna med svenskt deltagande och med udden riktad mot Ryssland.
     

För Ryssland kunde målet i ett eventuellt krigsläge vara Atlantkusten, för att där försöka hindra USA/NATO från att utvidga och befästa sina styrkor. I så fall skulle svenskt territorium locka som ett värdefullt basområde för både flygstridskrafter och olika sorters operationer.

Hotbilden innefattar alltså fler farliga makter än enbart Ryssland. För att ta ett tänkbart scenario: Om USA/NATO skulle bestämma sig för att initiera krig mot Ryssland, vore det strategiskt fördelaktigt eller rentav nödvändigt att först ta kontroll över svenskt territorium. I det läget kommer svenska folket inte att ha mycket att säga om saken -- i synnerhet om Sverige är integrerat i USA/NATO eller dess s.k. Partnerskap för fred.

I stället bör Sverige självklart utnyttja sitt geostrategiskt viktiga läge som en skyddsmur mellan USA/NATO och Ryssland. Detta bör ligga till grund för ett självständigt neutralitetsförsvar -- ett begrepp som bör förklaras och förkunnas såväl inom som utom landet. En sådan politik skulle ha stor fredsbevarande betydelse.

I detta sammanhang skall det noteras att en småstat som Sverige aldrig effektivt i ett modernt krig kan försvara sig med stridskrafter utformade för anfallskrig, så som vårt ”försvar” nu har blivit. Men det är fullt möjligt att utveckla enkla medel, som t.ex. robotar för alla slags strid, som kunde användas under lång tid av ett folkförsvar. Den uppenbara slutsatsen blir att ett enkelt folkförsvar på ett kostnadseffektivt sätt kan minska såväl spänningar som krigsrisken i vårt närområde.

Dess värre har försvarspolitiken under senare år styrts in på en helt annan väg. Ett tecken på detta var en debattartikel häromåret, undertecknad av sjutton generaler som förordade en liten stående armé på bekostnad av den allmänna värnplikten.


Militärstrategiskt perspektiv saknas

Följden av att värnplikten har avskaffats är att Sverige har lämnats utan något försvar värt namnet. Detta har skapat ökat tryck för att gå med i NATO, vilket kanske var syftet.

Av ovan nämnda skäl är dock anslutning till USA/NATO en mycket farlig väg att gå. Vart den kommer att leda kan inte överblickas. Det som kan förväntas är att förtroendet för Sveriges säkerhetspolitiska avsikter minskar i det nordeuropeiska området. Bland annat skulle just Ryssland få ännu större anledning att upprusta. Därmed skulle krigsrisken, som nu bedöms vara låg, öka.

Som noterat kan det sluta med att USA/NATO drar Sverige in i ett krig som detta land självt varken önskat eller vållat. Detta kunde knappast betecknas som ett utfall av en lyckad försvarspolitik, vars allra viktigaste uppgift är att förhindra krig. Även om krigsrisken i nuläget är liten, gör stormakterna sina säkerhetskalkyler och i dessa har Sveriges territorium stor betydelse.

En rimlig analys visar således att anslutning till USA/NATO skulle innebära en svensk militärstrategisk försvagning!

Problemet är att det i många år har saknats ett klart militärstrategiskt perspektiv som grund för vår försvars- och säkerhetspolitik. Det har generallöjtnant Carl Björeman grundligt belyst i sin bok År av uppgång, år av nedgång

Med gedigen kunskap i ämnet och med lång erfarenhet av tjänst i nära anslutning till de militära och politiska ledningarna, visar Björeman att Sverige av bl.a. ekonomiska skäl inte förmått hålla jämna steg med stormakterna när det gäller rustning med kvalificerade stridsmedel -- främst för anfallsstrid. Därför måste denna småstat satsa på ett folkförsvar och en defensiv strategi, menar han.

I stället har man under kalla kriget och även nu i fortsättningen satsat på en anfallsstrategi. Sverige skulle nämligen kunna möta och stå emot en anfallande stormakt, enligt devisen "Gräns och kustnära”. Detta vore självklart ett uttryck för hybris om man nu inte räknade med stöd från USA/NATO -- vilket man gjorde och gör, och vilket är så farligt (se ovan).

Det som nu behövs är en grundlig militärstrategisk analys som rättar till de brister och löser upp den mentala bundenheten som så länge präglat Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. I så fall kan man räkna med att värnplikten på nytt kommer att framstå som en kostnadseffektiv grund till ett folkförsvar som bevarar och t.o.m. minskar dagens låga krigsrisk, samt att en tydligt deklarerad militär självständighet ökar tilliten och den allmänna säkerheten i den nordeuropeiska regionen.


Per Blomquist är medlem i detta projekts Rådgivande kommitté


*Foto: Försvarsmakten
     
    
* * * * *
    
Kommentarer
Lämnas via e-post till
forum@stoppanato.se

      
    
Carl Lundström, Rapperswil, Schweiz

Jag tror alla svenskar inser hur rätt Per Blomquist har i att försvagningen av försvaret (vilken inte lett till någon motsvarande kostnadsminskning) har varit de borgerligas knep för att tvinga svenska folket acceptera NATO-anslutningen.
        Jag har alltid trott att anfallsmedel är det enda bra sättet att försvara sig-- att pansar är det som biter bäst på pansar, flyg mot flyg o.s.v. Vad för slags robotar är det som Björeman syftar på? Något slag handhållna stingers för fria kriget?
    
Svar av Per Blomquist
"Anfall är det bästa försvaret" har varit en sanning som vi krigsmän ofta hört och tagit till oss, så även jag. Men observera att detta gäller operativ strid på slagfältet. Det är en stor skillnad när det gäller nationell anfalls- och försvarsstrid. Självfallet vore det även då bra att vara den som anföll först. Men en småstat har inte möjlighet att skapa en sådan styrka att få överlägsenhet i ett första inledande slag och definitivt inte i fortsatta operationer. Men möjligheten för en småstat (för Sverige) finns, nämligen att på vårt för försvarsstrid gynnsamma territorium ta upp kampen. Då gäller på nytt anfall och försvar. Men det gäller då för småstaten att välja tid och terräng som ger småstaten fördelar.
        Det kanske behövs en uppsats om anfalls- och försvarsstrid. Tyvärr ges inte tillfälle att i korta debattinlägg klara ut betingelserna för striden. Under kalla kriget levde Sveriges Försvarsmakt med förutsättningen att den inte kunde överraskas. Hur trovärdigt var en sådan förutsättning? Med den som grund ansågs stridskrafterna vara färdiga och anfalla supermakten över Östersjön och slutligen slå angriparen gräns och kustnära, som det hette.
        Sverige är på väg att göra motsvarande misstag i ett falskt hopp om hjälp i rätt tid från USA/NATO.
   
    
Till sidtopp   •   Till forumets startsida