|
|
||||
|
|
||||
 Svenska trupper under USA-befäl i Afghanistan |
||||
|
Det svenska nationella fösvarets nedgång och fall 1988-2009 Karl-Yngve Åkerström 1 december 2010 Recension av Wilhelm Agrells bok om svenska försvarets omvandling till insatsstyrka i USA/NATO:s tjänst |
||||
| Det svenska nationella försvarets nedgång och fall är undertiteln på en ny bok (Atlantis förlag) av professorn i underrättelseanalys vid Lunds Universitet Wilhelm Agrell. Han tillhör en känd akademikersläkt i Lund. Fadern var för övrigt docent i pedagogik i Uppsala och blev 1955 chef för Militärpsykologiska Institutet i Stockholm. Historikern Agrell tillhör den kader av begåvade studenter som togs ut för specialtjänst vid mönstringen och under sin värnpliktstjänstgöring fått tillägna sig avancerade kunskaper i språk, teleteknik eller underrättelseanalys. Åtskilliga fortsätter sedan i likhet med Agrell i dessa befattningar efteråt vid till exempel Försvarsstaben eller FRA. Som författare av facklitteratur har han varit produktiv och visar en enastående briljans på sitt gebit. Han är docent i historia och har under åren skrivit en rad böcker om Sveriges säkerhetspolitik, det hemliga västsamarbetet under det kalla kriget samt försvarets utveckling efter indelningsverkets avskaffande 1901. Agrells ambition är att beskriva försvarets avveckling som en huvudsakligen i kronologisk ordning skildrad historisk process. Ur denna samt ur retorik, beslut och faktiska konsekvenser söker författaren urskilja de bakomliggande mönster, den dynamik och de särintressen som kom att leda till att hela det svenska försvarets krigsorganisation försvann inom loppet av några få år. Det kom att avvecklas steg för steg i en process som bara delvis kan betecknas som sammanhängande och genomtänkt enligt Agrell. Grunden för att försvara landet är borta Vårt försvar är i ekonomisk mening inte nedlagt -- det förbrukar ju årligen runt 40 miljarder. Däremot är hela den organisation, planläggning och det kunnande som var grunden för att försvara landet borta. Vad säger oss detta om försvarspolitikens och planeringens faktiska betingelser? Hur och varför tas steget från ett antaget folkförsvar med huvuduppgift att värna Sveriges territorium till att hävda att svensk säkerhetspolitik bäst bedrivs genom militära insatser av små förband i andra världsdelar? Är våra folkvalda politiker de facto ansvariga för dessa beslut eller offer för illusioner marknadsförda av en liten pådrivande grupp i Högkvarteret? Finns trovärdigt faktaunderlag eller baseras den radikala omläggningen på moderiktningar, önsketänkande eller kort planeringshorisont? Agrell undersöker dessa frågeställningar som den kunniga och noggranna historiker han är. Källdata presenteras i övertygande omfattning trots rådande sekretess i vissa hänseenden. Det är inga svårigheter att vid argumenteringen skilja dessa från författarens egna slutsatser. Det tillgängliga textutrymmet medger inte en genomgång av de krigsfall som vår försvarsledning räknade med och hur de förändrades under decennierna efter andra världskriget på basis av den tolkning av säkerhetsläget försvarsledningen gjorde. Efter kriget saknade vårt försvar omedelbart insatsberedda krigsförband. De fredstida utbildningsförbandens insatsberedskap var begränsad och fluktuerade dessutom över året beroende på in- respektive utryckning av värnpliktskontingenten. Den bärande tanken i vårt folkförsvar var fältförband som i fredstid bestod av listor över personalen. Varje förband var kopplat till speciella utspridda mobiliseringsförråd. För att fungera som krigsdugliga förband krävdes utbildning och träning för uppgiften och skedde delvis i form av repetitionsövningar. För att sätta fältförbanden på krigsfot krävdes sålunda förvarningstid och denna var avhängigt av fungerande underrättelseverksamhet. Lagrad materiel var ännu i slutet av förra decenniet till stor del av den standard som gällde vid krigsslutet. Viss planläggning för kuppförsvar förelåg och avsåg ett läge då beredskapshöjningar eller mobilisering inte hunnit fullföljas. Det svenska försvarets planläggning kontrasterade mot den mycket höga insatsberedskap som kännetecknade det militära normalläget på den europeiska kontinenten. Det visade bland annat ubåtsincidenterna. Vårt flygvapen var ett undantag med hög incidentberedskap. Offfensiv strategi Agrell utpekar dåvarande översten i kavalleriet Johan Kihl som en av de drivande krafterna i en omstrukturering av försvarets strategi och organisation efter 1996 års försvarsbeslut. Han ville forma ett nytt försvar och som innebar att skrota allt som inte behövdes då eller i framtiden. Fullt funktionsduglig utrustning för mångmiljardbelopp förstördes eller slumpades bort på den civila marknaden. Allt detta byggde på slutsatsen att ett konventionellt invasionsföretag mot Sverige var helt osannolikt. De utgifter som var förknippade med att lagerhålla och vårda ålderstigen materiel skulle enligt Johan Kihl i stället växlas upp till en strategi som syftade till att möta offensiv med offensiv och föra kriget inte bara på svenskt territorium och omgivande hav utan på djupet av motståndarens område. Att Sverige skulle på egen hand kunna föra krig på dessa premisser och med starkt reducerade förbandsresurser faller på sin egen orimlighet. Även om det inte öppet uttalas och sanktioneras genom politiska beslut om ändrad inriktning av vår säkerhetspolitik från neutralitet till allians med stormakter tycks det vara andemeningen. Endast utifrån antagandet att Sverige aktivt samverkar med USA och Nato i till exempel Afghanistan för att i gengäld få deras understöd vid attack mot Sverige blir Högkvarterets ivriga fasthållande vid fortsatt truppinsats i Afghanistan förståelig. Draget av militär intressepolitik i de internationella insatserna blev enligt Agrell alltmer tydligt. För Försvarsmakten var det uppenbarligen viktigt att framhålla hur framgångsrika och uppskattade de svenska insatserna var, samtidigt som sammansättningen av insatserna skapade växande problem. Det aktualiserar den viktiga parlamentariska frågan vilka som egentligen styr Sveriges säkerhetspolitik. Starka inslag av retorik och symbolpolitik Försvarsbeslutet 2004 innebar en rad viktiga förskjutningar och förändringar i målsättningar. Uppgiften att försvara landet utgick inte helt, men tonades ner och fick en närmast marginell och icke-styrande funktion. I stället hade de internationella insatserna etablerats och befästs med starka inslag av retorik och symbolpolitik menar Agrell. Han spårar också inslag av spekulation och managementfraser. Dessa svagheter är påfallande i debatten om Sveriges truppinsats i Afghanistan före senaste valet. I regleringsbrevet för 2007 bortdefinieras den alltmer begränsade skyddsförmågan hos Försvarsmakten som problem. I stället ska försvarsmakten stödja andra som kanske skulle kunna lösa uppgiften. Vilka som därvid ska smutsa sina händer eller hålla i den heta potatisen i en organisation med överskott på chefer preciseras ej. Ett honnörsord är ”det nätverksbaserade försvaret” men mycket svårt att beskriva konkret vari det består och verkar. Agrell menar att en del nog ligger i visionens revolutionära skimmer och lockelse; något nytt, okänt med oanade möjligheter runt hörnet. Det är inte första gången i historien entusiastiska slagord utan substans ligger till grund för samhällsreformer men borde i detta fall vara alarmerande för Sveriges medborgare. Fredens illusioner ger en utmärkt översikt över svensk försvarspolitik i modern tid. Boken väcker också en rad viktiga frågor beträffande framtiden och utgör därmed en god grund för försvarspolitiker och andra medborgare med intresse för dessa frågor. • Karl-Yngve Åkerström, pensionerad militärpsykolog |
||||
|
|
||||
|
|
||||
|
|
||||
|
|
||||