|
|
||||||
|
|
||||||
|
|
|
|||||
|
|
||||||
|
|
||||||
|
|
||||||
|
Olof Palme fördömde tydligt USA:s krig mot Vietnam och Sovjetunionens krig mot Afghanistan. Men nu stöds USA:s förödande krig mot Afghanistan av Palmecentrets chef som t.o.m. kallar det för ett utslag av ”solidaritet”. Vad i all världen har hänt i Sverige under tiden?
|
||||||
| I Aftonbladet den 11 november 2009 skrev Jens Orback, generalsekreteraren för Palmecentret vilket annars har uträttat så mycket gott, ett entusiastiskt försvarstal för fortsatt svensk militär närvaro. Det fick mig att stanna upp och tänka. Mot USA:s krig mot Vietnam talade Olof Palme klart och tydligt. Mot Sovjetunionens krig mot Afghanistan talade Olof Palme klart och tydligt. För USA:s krig mot Afghanistan och svenskt deltagande i det talar chefen för Palmecentret klart och tydligt med hänvisning till framtida fördelar som för mig ser ut som ”kalvstek i himmelens höjd”, och kallar dessutom kriget ett utslag av ”solidaritet”. Vad i all världen har hänt under tiden? Efter massmordet den 11 september 2001 måste USA:s president, vem han än hade varit, för att överleva politiskt (och kanske även fysiskt) ta en fruktansvärd hämnd. De flesta av gärningsmännen, inklusive den förmodade ledaren, var saudiska och aktionen hade planerats i Tyskland; men ingetdera av dessa länder gick att bomba. Det måste bli ett muslimskt land som stod tämligen isolerat i den islamiska världen, så Afghanistan var en stark kandidat till att bli offret (med Sudan och Somalia som huvudalternativ). USA utpekade Osama bin Laden som ledare och Afghanistan som hans tillhåll (dock utan att framlägga bevis för någotdera av dessa ”fakta” -- bin Ladens erkännande kom först 2004) och fick säkerhetsrådet att gå med på en resolution som ställde krav på Afghanistan, men inte på någon resolution som bemyndigade krig. |
||||||
|
||||||
| NATO:s medlemmar uttalade samstämmigt sitt stöd, med hänvisning till NATO-stadgans paragraf 5 om att ett angrepp på en är ett angrepp på alla. USA hade dock två år tidigare vid angreppet på Jugoslavien lärt sig hur besvärligt det kan vara att föra krig genom NATO, med en massa besvärande frågor om krigets folkrätt samt en rad medlemsstater med opinionsmajoriteter mot kriget. Man struntade därför i både FN och NATO, och överföll en månad senare Afghanistan tillsammans med några av de närmaste bundsförvanterna. Dessutom ingick USA en allians med en rad lokala krigsherrar i norra Afghanistan som också var emot talibanstyret av egna skäl; flera av dessa gjorde sig skyldiga till omfattande krigsförbrytelser, men sitter fortfarande vid makten lokalt, även om de rent formellt är underställda Kabulregeringen. Detta krig kunde man av folkrättsliga skäl inte kalla ”hämnd”, eftersom detta inte är ett legitimt krigsmotiv Det blev därför i spindoktorernas språk ”terrorbekämpning… regimskifte… återuppbyggnad” o.s.v. Kriget har nu pågått i mera än åtta år och det lidande som bombningar m.m. har vållat har skapat sina egna effekter i form av alltmer breddat motstånd. Talibangerillan står allt starkare i allt större delar av landet, och dessutom blir spontana lokala motståndsrörelser i stora delar av landet allt starkare. Afghanerna kan konkurrera med vietnameserna om att kasta ut främmande invasionsmakter som t.ex. mongoler, perser och andra. Inte mindre än tre gånger under de senaste 170 åren gick det brittiska imperiet in för att sedan tvingas ut, och därefter stod det sovjetiska i tur. Att dessa stormakter hade lika flotta proklamationer om allt gott de skulle uträtta, som de liknande från dagens amerikanska imperium med sina satelliter, hjälpte inte. Det hjälper knappast nu heller. Den högt uppsatta utrikestjänstemannen och f.d. marinkaptenen Matthew Hoh avgick nyligen från sin post i Afghanistan med hänvisning till att detta krig inte går att vinna och inte är värt offren, samt att närvaron av utländska militärstyrkor bara skapar mera motstånd. |
||||||
| Legitimitet i efterhand Först i efterhand fick USA ett slags FN-legitimitet genom upprättandet av ISAF-styrkan under NATO-befäl vid sidan av själva invasionsstyrkan, alltså USA med närmaste bundsförvanter, vilken bl.a. för västvärldens oljebolags räkning skall säkra en ledning från det stalinistiska Turkmenistan till Pakistan (det är bara att titta på var USA-trupperna är utstationerade). ISAF skulle ha ett separat mandat (”återuppbyggnad” m.m.) och en separat befälskedja. I denna styrka fick man med sig en liten minoritet av världens stater med en liten minoritet av världens befolkning -- i första hand NATO-medlemmar, och i ännu högre grad stater vars regeringar gärna vill bli medlemmar och/eller eftersträvar andra slags nådegåvor, som t.ex. Makedonien och Sverige. Makedoniens medgörlighet är begriplig, då det ser USA som det enda hoppet att få Grekland att dra tillbaka sina vanvettiga villkor för ett eventuellt makedoniskt medlemskap i EU. (Med Sverige i spetsen har EU försökt att pressa Makedonien att acceptera dessa villkor, eftersom Grekland liksom alla andra medlemsstater har vetorätt i fråga om medlemskap.) Det är mindre begripligt varför Sverige deltar i ISAF. Kanske har det blivit hotat eller fått vissa löften av USA, kanske hoppas det bara på ett eller annat från Washington. Hur som helst, på ovan nämnda premisser godkände samtliga riksdagspartierna redan från början svenskt deltagande i ISAF. Dessa premisser har nu visat sig vara falska: båda befälskedjor leder till Washington, sedan befälet över ISAF i början av 2007 övertogs av USA-generalen Dan K. McNeil som snabbt bemyndigade mycket mera våldsanvändning än tidigare, däribland ”preventiva” angrepp mot påstådda hot. |
||||||
|
||||||
| Trots detta har Sverige upprepade gånger ökat sin truppstyrka. Det färskaste budet från riksdagen är att utvidga den från 500 till totalt 850. Somliga av de svenska soldaterna sysslar även med lovvärda civila ting, andra med att utbilda och vägleda Kabul-arméns mordpatruller. Sverige ligger för den delen hyggligt till: den civila andelen av Afghanistan-kostnaderna ligger omkring hälften av den totala summan, vilket kan jämföras med c:a en fjärdedel för hela gruppen av inblandade stater (fast i båda fallen överskattas den civila andelen, eftersom en del av de militära utgifterna bokförs nationellt och mycket av de civila utgifterna, framför allt USA:s, går till projekt som är dåligt eller alls inte utförda, och dessutom till väldiga överpriser). Under alla omständigheter har krigets förstörelse varit mycket mera omfattande än den återuppbyggnad som åstadkommits och det kommer att gälla även i det ytterst hypotetiska fallet att kriget i någon mening vinnas av USA. Därefter brukar bidragsgivare nämligen normalt tappa intresset tämligen snart. Lokalbefolkningen i Afghanistan säger detsamma till svenska och andra soldater som lokalbefolkningar brukar säga till ockupationsmakter -- att de är tacksamma för deras bistånd och tycker illa om deras fiender. Vad de säger om natten är en annan fråga. Vad har uträttats på åtta år? Säkerheten är sämre än någonsin, opiumhandeln är större än någonsin (med presidentens familj, krigsherrarna/krigsförbrytarna i norr, och Talibans ledning som lika goda kålsupare), korruptionen är större än någonsin o.s.v. Det enda som klart skiljer sig från det allmänna mönstret är att mycket flera barn än förr går i folkskola, trots att Talibans religiösa ledare tycker att det är lika onödigt som det svenska prästeståndet tyckte på 1840-talet. |
||||||
| Återkommande mönster Det finns ett annat återkommande mönster i detta krig -- att låta en ”folkvald” president be om en militär invasion för att sedan, om han inte är tillräckligt lydig, få honom avsatt och eventuellt mördad till förmån för någon som är lydigare och mindre villig att förhandla med fienden. Det var det som USA gjorde i t.ex. Vietnam, med Ngo Dinh Diem som första offer 1963 och Sovjet (om ock ursprungligen motvilligt) i Afghanistan, med Muhammad Nur Taraki som första offer 1979. Nu gör USA samma sak i Afghanistan. Kerzai flyttades från det amerikanska oljebolaget Unocal till presidentämbetet genom att amerikanska rådgivare informerade en inkallad loya jirga med ett par tusen höjdare att dessa hade valt Kerzai. I år blev han, efter vad FN betecknade som grovt och omfattande valfusk, omvald genom att hans återstående motkandidat Abdullah Abdullah drog sig ur med hänvisning till att Kerzai beslutat att behålla den afghanska valkommitté som såg genom fingrarna med valfusket i första omgången. Denna valfars borde rimligen ha gjort slut på alla illusioner om demokratisering. Dessutom antydde en del detaljer att USA har andra i bakfickan, t.ex. sin tidigare FN-ambassadör Khalilzad, för att kunna ersätta Kerzai som president om han avviker från amerikanska intressen i sina avtal med de lokala krigsherrarna, eller visar sig alltför förhandlingsvillig gentemot Taliban och andra gerillarörelser. USA har redan börjat gå runt Kerzai för att direkt göra upp med krigsherrarna i norr. Det allra senaste draget av fredspristagaren Obama är att skicka in ytterligare mer än 30,000 USA-soldater, med tydligt uttalade förväntningar om att NATO-medlemmar och andra ”villiga” också skall plussa på sina bidrag. Den proklamerade avsikten är att börja dra sig ut ur Afghanistan sommaren 2011. |
||||||
Sverige står för det procentuellt största utlovade tillskottet till |
||||||
| Frågan är om någotdera kommer att ske. Föga entusiasm har märkts från NATO-medlemsstaterna och andra ISAF-stater; ungefär hälften har sagt Ja, men några har redan fastslagit tidpunkt för att lämna Afghanistan och andra har meddelat att någon ökning av trupperna inte är aktuell. Sverige står av någon anledning för det procentuellt sett största utlovade tillskottet. Erfarenheten från Irak är att detta land i verkligheten redan är sönderslaget i flera delar, och att ”dra sig ut” betyder att dra sig ur storstäderna till mera lättförsvarade USA-baser ute på landsbygden. Nya krav från USA:s militärledning är sannolika, eftersom förutsättningen för tillbakadragningen från Afghanistan är en chimär, precis som i Vietnam och Irak, nämligen att regeringen i landet ”själv skall kunna ta ansvaret för landets säkerhet”. Om detta inte åstadkommits på åtta år, förefaller det mycket osannolikt att ett och ett halvt år till hjälper. Det finns ett grundläggande skäl till detta, vilket Jugoslavien fick erfara 1991 och som också gäller i Irak och Afghanistan. I ett etniskt splittrat land kan man inte nå fred genom en stark centralarmé, därför att om det blir allvar, så deserterar stora delar av armén till sina egna miliser. Det skedde i Jugoslavien. I Irak försvinner ungefär hälften av de soldater man utbildar, många till sina egna miliser där de givetvis är nyttigare efter utbildningen. Intet tyder på att det förhåller sig annorlunda i Afghanistan. Enligt opinionsmätningar (och med reservation för hur mycken lit man kan sätta till sådana i ett ockuperat land) finns det inte en klar majoritet för ett omedelbart och totalt tillbakadragande, men däremot en 80 procents majoritet mot ökade utländska styrkor. |
||||||
| Alltid svårt att dra sig ur Det är alltid långt svårare att dra sig ur ett krig än att ge sig in i det, även om de som varnade mot det visat sig ha rätt; och det är särskilt svårt för stormakter att ge upp krig som inte går att vinna. Det tog Frankrike åtta år att inse att upproret i Algeriet inte gick at kuva, trots att man hade en halv million franska soldater där mot motståndaren FLN:s c:a 25,000; det krävdes en konservativ president och krigshjälte, Charles de Gaulle, för att dra sig ut. Sedan president Lyndon Johnson ärvt Vietnamkriget år 1963, kom antalet USA-trupper upp i 550,000 år 1968 (utöver Saigon-regimens millionarmé, vilken senare föll samman som ett korthus) mot motståndarens kanske 180,000 i södra Vietnam. Först då, efter Tet-offensiven, insåg han vad hans försvarsminister Robert MacNamara enligt sina memoarer redan hade vetat i flera år, nämligen att kriget inte gick att vinna, och ställde inte upp till omval. Han efterträddes av den konservative Richard Nixon, som först trappade upp kriget ytterligare och fick Laos och Kambodja ödelagda innan han också insåg att kriget inte gick att vinna och förhandlade USA-trupperna ut ur Vietnam. Innan angreppet på Irak 2003 varnade toppmilitärer i USA, med toppgeneralerna Shalikashvili och Shinseki i spetsen, att det skulle kräva en halv million man att först invadera och sedan ockupera Irak, inte de 100,000 som försvarsministern Rumsfeld av politiska skäl talade om. De fick rätt. I Afghanistan tog det nästan tio år för Sovjetunionen att inse att kriget inte gick att vinna med 100.000 man. Som det framgår av president Barack Obamas tal i West Point och Oslo i december, är USA efter åtta års krig ännu inte redo att inse detta. Kanske blir det först en republikansk president som klarar av tillbakadragningen efter valet 2012 sedan en del av de allierade eventuellt visat vägen. Det ser tyvärr inte ut som om Sverige kommer att tillhöra denna grupp av vägvisande allierade. Riksdagen har nyligen beslutat att proportionellt sett trappa upp den svenska styrkan mera än någon allierad har erbjudit. Man kan heller inte skylla allt på den nuvarande regeringen. De första tre årens engagemang leddes av Göran Persson och SAP opponerade sig inte mot den senaste upptrappningen. Vid partikongressen nyligen segrade partiledningens linje och beslutet blev att ta upp frågan till nytt övervägande år 2011 -- alltså efter det att riksdagen senast i december 2010 måste ta ställning till en eventuell förlängning av Sveriges krigsdeltagande. Någonting måste ha gått fruktansvärt fel och frågan kvarstår: vad i all världen är det som har hänt Sverige? |
||||||
| • Håkan Wiberg är matematiker, filosof, sociolog och fredsforskare som bl.a. varit professor i sociologi vid Lunds universitet första presidenten för Europeiska fredsforskningsföreningen samt chef för både Lunds och Köpenhamns fredsforskningsinstitut. Obs! Den första versionen av denna text skrevs för att vara en replik till Jens Orbacks inlägg i Aftonbladet den 11 november 2009. Men repliken refuserades och denna bearbetade version är betydligt utvidgad. |
||||||
|
Till sidtopp • Till forumets startsida |
||||||
| |
||||||
