Öppet forum: Stoppa smyganslutningen till Nato!            Barn i Bagdad, strax före det senaste kriget*             “Ja” till en ny mänsklig säkerhet Några reflexioner över den systematiska smyganslutningen till NATO Jan Öberg 6 november 2009                 Redogörelsen Från Neutralitet till NATO, som kartlägger Sveriges närmande till den av USA dominerade militäralliansen, är lika nyttig som chockerande. Äntligen har någon tagit sig an uppgiften att sammanställa det som makthavarna inte vill att folket skall få-- överblick, sammanhang och tendenser vad gäller nationens förhållande till NATO. Det som träder fram är bilden av en tydlig och systematisk tendens mot smyganslutning, fast inte nödvändigtvis någon samordnad "konspiration”. Samtidigt har det kreativa, "annorlunda" Sverige förvandlats till bara "en i flocken" inom EU och kanske snart inom NATO -- och det på ett sätt som gjort det väldigt svårt för svenska folket att inse vad som försiggår, nämligen, en fundamental omvandling av Sverige och dess roll i vår gemensamma värld. Det är beklämmande att någon liknande redogörelse inte tagits fram av SIPRI, Försvarshögskolan, Utrikespolitiska institutet, fredsforskningsinstitutionerna i Uppsala och Göteborg, eller av andra instanser inom området försvars- och säkerhetspolitik. Särskilt fri och ansvarsfull är uppenbarligen inte den forskning som enbart drivs med hjälp av statliga medel! Svenska Freds och Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning (TFF, vars direktör jag är) tycks vara bland de få som gjort gällande att den utveckling-- som vi nu med Al Burkes rapport har fått dokumenterad-- hade just karaktären av en helomvändning bakom kulisserna. Jag är tacksam för att han tidigt tog kontakt med mig när hans tankar om en utredning om de små stegens tyranni började ta form. Nu till några mer konkreta funderingar vid läsningen….          Vem och vad har i grund och botten (om det nu finns någon botten) drivit denne avveckling av Sverige och dess inveckling i NATO? Bland kandidater kan nog räknas följande: det Socialdemokratiska arbetarpartiets idéfattigdom och starkt förminskade internationalism-- partiet som inte längre har en historia att berätta som P. O. Engquist så träffande uttryckte det; partiet vars nuvarande ledning erbjuder varken vision eller innovativt säkerhetspolitisk kompetens. Tänk till exempel på Palme-kommissions idé om gemensam säkerhet-- smått revolutionerande för sin tid och givetvis ett starkt intellektuellt bidrag till kalla krigets upplösning. En annan faktor är just det kalla krigets slut och bl.a. det intellektuellt lata argumentet att det inte kan finnas någon neutralitet när det inte längre finns två block att stå emellan. Det sorgliga faktum är att varje dag får vi omskakande bevis på att det finns ett skriande behov av en neutralitet som möjliggör konflikthantering, medling, fact-finding m.m.-- den sorts neutralitet som Sverige en gång var känt och uppskattat för. En tredje faktor är sannolikt den ständiga NATO-propagandan om att alliansen nu är en fredsbevarande organisation-- “Nya NATO”. Bortsett expansionen nästan hela vägen längs Rysslands gräns, en process som påbörjades redan 1992 av USA-regeringen Clinton, får man fråga sig om det finns en enda ny tanke i NATO, någon positiv filosofi som kunde göra hela världen säkrare och fredligare. En fjärde faktor? Kanske den nästan totala avsaknaden av fri, kritisk forskning i Sverige om Sverige-- antagligen ett tecken på forskningsvärldens allmänna anpasslighet. Samma tendens syns i pressens oförmåga och/eller ovilja att ställa kritiska frågor om viktiga företeelser som bl.a. den pågående militariseringen, medan den blir allt mer upptagen av trivialiteter och underhållning, och till synes allt mindre intresserad av att söka upp och skaffa expertis inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Resultat? Allt för lite kunskap i befolkningen, för lite debatt och försumbar aktivism, oavsett frågornas betydelse. Huvudet i sanden-- det går nog bra om bara någon politiker säger att NATO är vår enda framtid!          Det svenska försvarets utveckling och taktik-- att satsa stort på materiel och allt mindre på människor Försvaret är i dag förmodligen den enda samhällsinstitution vars hantering av ofantliga medel aldrig ifrågasätts. Man slipper alltid undan med rena utpressningsargument: "Vi inom försvaret kan tyvärr inte försvara Sverige längre med de pengar vi får." Lokaltidningar ställer då gärna upp med PR: “Tänk att det kan komma att kosta arbetsplatser i vår lilla stad, skandal att flottans orkester måste läggas ned” o.s.v. Är hela det upplägget-- Sverige som oförmöget att försvara sig självt-- ägnat åt att söka skydd hos och fösa oss in i NATO? Denna militärallians som hävdar rätten till första bruket av kärnvapen, som bombade sönder Serbien och Kosovo, som för ett förödande krig i Afghanistan, som ständigt expanderar, och som inte ger länder något annat alternativ än att vara med. Nu tvingar den t.o.m. det av NATO sönderbombade Serbien att bli medlem för att kunna få en chans att komma in i EU. En besläktad fråga handlar om den militärindustriella utvecklingen inklusive det utländska övertagandet av Sveriges vapenindustri samt hela vapenexportfrågan med det ständigt ökande beroende av USA:s teknologi och av USA:s krigsmaskin som köpare. Den biten har alltid varit ett problem, även under Palme som kunde tala fred på förmiddagen och sälja vapen på eftermiddagen i tron att ett så litet land som Sverige bevarade, eller i all evighet kunde bevara, både någon sorts självständighet och en högteknologisk profil. Alla utredningar och förslag under 1970- och 1980-talet om alternativa försvarsformer, samt Inga Thorssons eminenta utredning om omställning av vår försvarsindustri, tystades ned, marginaliserades eller förlöjligades. Då slutar det som det nu gör, med NATO: “Snälla, ta hand om vår säkerhet; vi har själva givit upp på alla fronter!”           USA/NATO:s övergripande strategi efter kalla kriget I: Är vi på väg mot kalla kriget II? Clinton började inringningen av Ryssland 1992 med en rad avtal, baser och “rådgivare” i de flesta f.d. Sovjetstater. Var skall det sluta? Förmodligen i Sverige, Finland och hela Arktisområdet. Det har i alla fall funnits en expansionspolitik som ter sig systematisk. Den pågår trots USA:s löfte till Gorbachev-- i utbyte mot Tysklands återförening-- att NATO aldrig skulle förflytta sina gränser “en enda tum” österut. Detta svek tycks vara ett uttryck för västvärldens triumferande-- men skvattgalna-- inställning om att “Vi vann ju kalla kriget”. Och vad händer om USA fortsätter med sin självdestruktiva expansion som det i längden rent ekonomiskt inte kan klara av? Alla imperier faller till slut, och USA:s kommer inte heller att vara evigt. Skall det vara så att Sverige går med i NATO just när hela korthuset är på väg att rasa ihop, kanske inom 15-20 år?           Satsning på NATO, likgiltighet för FN och OSSE Al Burkes redogörelse har belyst den ena aspekten: Sveriges inveckling i NATO. Den andra aspekten är avvecklingen av Sveriges tidigare, förhållandevis starka betoning på FN:s, OSSE:s och det civila samhällets betydelse. Det är samma sak med nedrustningen och den gemensamma säkerheten-- hur vi avvecklade posten som nedrustningsminister och började satsa på NATO i stället för FN. Hur gick det till när eliterna gång efter annan sa “Ja” till NATO och därmed också nej till folkrätten samt till FN med dess oerhört viktiga stadgar? Hur kunde det, som man så intensivt trodde på, så snabbt kastas över bord? Eller var denna tro aldrig något mer än en fernissa på en underliggande “realpolitik”? Blev vi lurade till denna milda grad?           Vad kan ändå tänkas förhindra att Sverige blir medlem i NATO? Redogörelsen är som sagt chockerande och väcker många fler än de föregående frågorna. Men självfallet finns det fortfarande grund för hopp om att svenskarna kan mobiliseras för att sätta stopp för smyganslutningen, samt att hela försvars- och säkerhetspolitiken skall ställas om på ett sätt som gör NATO irrelevant för Sverige-- och därmed Sverige återigen relevant för hela världen. Den på förhand dömda inblandningen i Afghanistan blir inte bara en spik i det amerikanska imperiets likkista, utan även i NATO:s. Militäralliansens expansion kommer att leda till mothugg, inte minst om det blir ett nytt försök med det "oskyldiga" Georgien. Eller om man går för långt med Ukraina, eller i Norden och Arktis. Det måste bli möjligt att med fakta och sakliga argument övertyga svenskarna att ett Sverige i NATO är ett Sverige som snarare bidrar till instabilitet och nya hotbilder (för det är så att NATO är ett hot i andras ögon) än till fred. Vi kan inte leva mot ryssarna bara med dem. Det måste bli möjligt att koppla den globala men USA-centrerade ekonomiska krisen till det ofantliga resursslöseri som NATO representerar. Uppskattningar om vad det kommer att kosta för att verkligen ta itu med klimatförändringarna under nästa 10 år är små i jämförelse med militäralliansens budget. Det måste bli möjligt att i varje diskussion om NATO ställa frågan: Har vi verkligen råd med detta slöseri? Sedan skall man också lyfta fram de resurser som behövs för att uppnå verklig säkerhet, en mänsklig säkerhet. De rika ländernas samlade bistånd uppgår i dag till blott några fem procent av världens militärutgifter, och USA/NATO är den ojämförligt största boven i denna skandal! Sedan har vi frågan om kärnvapnen. Ska Sverige delta i NATO:s atomkrigsplanering? Skall vårt territorium och vår befolkning vara brickor i kärnvapenspelet? Jag tror inte att svenskarna vill att Sverige i praktiken skall vara en kärnvapenbaserad stat. Men i så fall bör man tala öppet om detta och låta folket bestämma med en folkomröstning baserad på fullständig information.          Nej till "Nej!", tack När det gäller smyganslutningsprocessen är det ju sent i spelet. Al Burkes redogörelse dokumenterar detta. Men det är inte för sent om man tror på folkupplysning och demokratin. Men då får NATO-motståndare och andra intresserade också tänka lite nytt. Personligen orkar jag inte ens tänka på banderoller av typen "Nej till NATO!” Då är spelet förlorat, därför att makthavarna har ett givet svar i beredskap: Jaså vill du bara stå utanför-- göra landet och dess befolkning försvarslös? De som bara säger "Nej till NATO" har det gemensamt med NATO-anhängarna att de inte erbjuder något alternativ. Och utan något bra alternativ får vi nog finna oss i ett dåligt sådant. Det måste i stället bli någonting i stil med "Ja till en ny mänsklig säkerhet!" eller "Ja till fred med fredliga medel" eller "Ja till ett nytt försvar för mänskligheten" eller "Ja till USA, nej till imperiet" eller "Ja till fred, nej till skrämselpropaganda och självförvållade hotbilder" eller "Ja till konflikthantering i stället för krig". Vilket positivt budskap som helst, men absolut inte "Nej till..." Kom ihåg Gandhis viktiga princip: Man måste alltid ha ett konstruktivt program som får människor att tänka nytt och engagera sig med positiv energi: “Var den förändring du vill se i världen.”            • Jan Öberg är dr.hc, fredsforskare och    direktör för Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning *Foto: Jan Öberg. Fler foton på TFF:s webbplats             Till sidtopp   •   Till forumets startsida